The Messianic Church Rising av Dr. Robert D. Heidler

Rapport från Sydafrika
december 2, 2016
The Messianic Church Rising Del II
december 19, 2016

Så ska jag då ge en kort recension av Dr. Robert Heidlers intressanta bok The Messianic Church Rising (Den messianska församlingen reser sig). Först lite om författaren. Heidler har en Teologie Magisterexamen från Dallas Theological Seminary och en doktorsgrad i Practical Ministry från Wagner Leadership Institute. Han är förstepastor i församlingen Glory of Zion Outreach Center in Denton, Texas. Boken The Messianic Church Rising utgavs 2011. Materialet i boken är med andra ord nästan sju är gammalt. Bokens första del utgavs i själva verket separat redan 2006.

Innan jag börjar recensionen vill jag meddela att Göran Lennartssons intressanta föredrag på konferensen Re-formation 1-4 november, 2016 i Uppsala finns nu utlagd på Play TV på HimlenTV7s hemsida. Du kan se föredraget här, vilket jag rekommenderar starkt eftersom det bekräftar mycket av det som Dr Heidler skriver i sin bok.

Dr Heidler inleder det första kapitlet med att skriva: ”En gång i tiden… fanns det en församling som fungerade. Medlemmarna älskade varandra, tog hand om änkor och föräldralösa, mättade de hungriga och förvandlade städer. … Den botade de sjuka, uppväckte döda och drev ut onda andar. Den vann de förlorade med en enorm effektivitet, de omvända blev lärjungar och utbildade till att tjäna. Effektiviteten var inte begränsad till en viss kultur eller folkgrupp. Den växte med enorm kraft överallt dit den kom.

Det är den församling vi alla har letat efter men aldrig hittat… en församling som du och jag aldrig har sett men som jag bestämt tror vi snart kommer att få se. Den har ofta kallats för den nystestamentliga församlingen eller första århundradets församling. Av orsaker som vi snart kommer att se så vill jag kallade den för ”den messianska församlingen”. Det är en församling som kan fungera i alla generationer. Det är församlingen så som GUD har tänkt att den skulle vara.”

Heidler fortsätter: ”Det var en församling som bestod av verkliga människor med verkliga problem, men karaktäriserades av ett liv och en kraft som världen inte kunde stå emot. … På Pingstdagen föll den Helige Ande över 120 personer i Jerusalem. När dagen var över hade skaran ökat till 3,000. … Vissa historiker menar att i samband med att Stefanus blev martyr två år senare hade församlingen i Jerusalem växt till att omfatta cirka 20,000 medlemmar.”

Samma snabba tillväxt upprepades överallt dit församlingen kom. Många av de första församlingarna hade 50,000 medlemmar vid slutet av det första århundradet. År 112 CE, ungefär 80 år efter Pingstundret i Jerusalem skrev den romerske författaren Plinius ett brev till Kejsar Trajanus där han klagade över att i Mindre Asien är ”gudarnas tempel nästan helt tomma på folk och kristna finns överallt i stora skaror”[i]. Tertullianus adresserade hedningarna i sin Apologi, ”Vi har fyllt varenda plats som tillhör er – städer, öar, slott, byar, folkvalda församlingar, era läger, era stammar, företag, palats, senaten och forum! Vi lämnar enbart kvar era tempel. Vi kan räkna soldaterna i era arméer, vårt antal i en enda provins är större.”[ii]

De flesta väckelser vi känner till från historien har varat i några månader eller högst ett par år. Väckelsen i den messianska församlingen dog inte ut efter några år utan varade i flera generationer. I slutet av 200-talet räknar historikerna med att halva det romerska imperiet hade omvänts till den kristna eller rättare sagt den messianska tron.

 

En messiansk sammankomst i Rom år 95

Efter denna inledning beskriver Heidler sedan med hjälp av historiska källor hur en typisk messiansk sammankomst såg ut i staden Rom år 95 e.Kr. Även om en församling växte till att omfatta 20 eller 30,000 medlemmar så hade man inga kyrkobyggnader utan man samlades normalt i olika hem.

Det är lördag kväll. Man träffas på kvällen eftersom medlemmarna jobbar på dagtid. Det liknar mest ett kalas, en fest. Folk spelar på olika instrument medan resten sjunger, dansar och klappar i händerna. Det är stor glädje medan man lovprisar Gud. Heidler citerar flera olika historiska källor som bekräftar dansandet som liknade dagens judiska ringdanser. (Här kan du se ett modernt judiskt exempel från tidigare i år!) St. Basilius skrev på 300-talet: ”Finns det något mer välsignat än att på jorden efterlikna änglarnas ringdans i himmelen!” På Augustinus tid började man opponera sig mot dansandet men han uppmanade folket att ”fortsätta med de heliga danserna”.

Efterhand fylls platsen av en himmelsk närvaro och folk faller ner på knä i tillbedjan. De flesta har lyfta händer. Kärleken i samlingen är påtaglig.

Efter mycket lovprisning och tillbedjan så dukas det fram mat. Det handlar om agapemåltiden, som Petrus, Judas och Paulus beskriver i sina brev och som även Lukas beskriver i Apostlagärningarna: ”i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.” (Apg 2:46) En av ledarna välsignar en bägare med vinrankans frukt och skickar den vidare till alla. Så tar han upp ett brödstycke och tackar Gud. Brödet skickas vidare bland alla. Detta är Herrens måltid i dess ursprungliga form.

Medan man äter samtalar man om Gud, delar vittnesbörd, diskuterar Skrifterna och lovsjunger. Väldigt få har egna Biblar men de flest tycks kunna mycket av den utantill. Så läser man upp ett brev som man fått under veckan från apostlarna Andronicus och Junia[i]. De har bett dem om råd och nu besvarar de medlemmarnas frågor. Alla är mycket uppmärksamma eftersom de är högt ansedda bland alla.

Efter måltiden fortsätter tillbedjan. Efter hand kommer en stark gudsnärvaro. Paulus beskriver det med orden: ”När ni är samlade … och vår Herre Jesu makt är närvarande.” (1 Kor 5:4 NIV) Detta var något vanligt bland alla församlingarna. Nu börjar Guds Ande att verka med olika nådegåvor enligt 1 Kor 14:23-32. Kunskapens ord ges, folk blir helade från sjukdomar. En syster börjar sjunga profetiskt i anden. Många är så starkt berörda av ljuvligheten i Andens närvaro att de börjar gråta. Profetiska tilltal ges ut, tungotal och uttydning. Det finns oomvända i samlingen som är nya. En man har kommit med sin blinda dotter som blir helad efter förbön. Någon får en profetisk hälsning som går rakt in i hjärtat och gör att han vill ge sitt liv till Messias. Kyrkofadern Irenaeus bekräftar i slutet av andra århundradet att det gick till på detta sätt i församlingen. Heidler citerar ytterligare historiska källor som bekräftar samma sak.

Hela samlingen i hemmet präglas av en kärleksfull familjestämning. Varje lördagskväll förekom hundratals liknande samlingar över hela Roms stad. Likadant i Antiokia, Korinth, Efesos, Kolosse och Jerusalem. Det var denna typ av församling som intog hela den kända världen i den första generationen. Så fungerade den i över 300 år innan den dog när Kejsar Konstantin tog över ledningen och kyrkan blev en del av staten.

 

Det mest förvånande

Heidler fortsätter med att säga att om en typisk västerländsk kristen idag skulle kliva in i en tidsmaskin och besöka en sådan församling skulle han bli väldigt förvånad över många saker. Men det han eller hon skulle bli mest förvånad över är att den var så judisk. Samlingen som beskrivits ovan var hur församlingen såg ut innan den bröt med judendomen.

Även om de flesta i samlingen inte var judar så förklarar Heidler att det var en messiansk församling. Den hade grundats av messianska judar som t ex Paulus. De citerade från en judisk Bibel, följde en judisk Messias och tillbad Israels Gud. Deras värderingar, livsstil och världsbild var helt och hållet influerad av judendomen. Under de första århundradena så visste alla hedningar som gick med i församlingen att de kopplade samman med något som hade uppstått i Jerusalem och kom från det judiska folket. De firade Sabbat som en vilodag och många av dem gick då även till synagogan för att höra Skrifterna föreläsas. Sedan samlades man på första veckodagen och firade Jesu uppståndelse. Mark Nanos skriver i boken The Mystery of Romans: ”Tecken visar på att i Rom var kristendomen och judendomen oskiljaktigt sammankopplade med varandra … förmodligen fram till mitten av det andra århundradet.”[1] Han fortsätter: ”Kristna i Rom fortsatte att utgöra en del av den judiska kommuniteten och synagogan under lång tid.”[2]

Detta kommer närmast som en chock för de flesta kristna idag. De flesta tror att apostlarna förkastade judendomen. Heidler skriver: ”Men sanningen är … DET GJORDE DE ALDRIG!” Biskop Clemens av Rom som verkade i slutet av det första århundradet ärade och respekterade det judiska folket. Här fanns ingen antisemitism. Judendomen var roten som gav näringen åt den första församlingen.

Heidler anger fyra starka bevis på den nära kopplingen till judendomen som fanns i den första församlingen.

  1. De flesta kristna hade inga egna Biblar. Synagogan var i stort sett den enda platsen dit kristna kunde gå för att höra Skrifterna föreläsas. Många tror idag att kristna började fira gudstjänst på söndagarna därför att de bröt med synagogan och judendomen. Heidler menar på att det var precis tvärtom. Det var utifrån respekt för synagogan och judendomen som man gjorde detta. Man vill så att säga inte konkurera med den gudstjänstform som fanns där.

Heidler jämför detta med hur det var i början av den karismatiska väckelsen. Den uppstod oftast i de historiska kyrkorna. Det dröjde många år innan det blev vanligt att starta egna församlingar. Man gick i stället på söndagförmiddagsgudstjänsterna och hade sina egna ”karismatiska samlingar” vid andra tider under veckan för att inte stöta sig med församlingslivet.

  1. Citat från tidiga historiska källor visar att kristna fortsatte att gå i synagogan framför allt under de bibliska högtiderna under flera hundra år. Krysostomos predikade sina hatiska predikningar mot judarna i slutet av 300-talet för att en gång för alla försöka få slut på den kristna seden att gå i synagogan under dessa högtider. Ändå vet man att kristna fortsatte att göra detta under lång tid.
  1. Besluten i olika kyrkomöten. Kyrkomötenas beslut från 300-talet och framåt att förbjuda allt judiskt bevisar detta. De hade ju sin bakgrund i att det fanns kopplingar med kyrkan och synagogan som man ville få bort.
  1. Historiska beskrivningar från kyrkan i länder utanför Romarriket, t ex i Afrika och Asien. Där fortsatte man med sabbatsfirande och olika judiska seder i århundraden framåt långt efter den Romerska Kyrkan förbjudit detta.

När kyrkan genom framför allt Konstantin högg av roten till judendomen på 300-talet dog den. På 500-talet fanns i stort sett ingenting kvar av den första församlingen i väst. Det var denna kyrka som Luther och de andra reformatorerna återvände till. Inte till den nytestamentliga församlingen!

 

Vad gick förlorat?

Vad var det då som gick förlorat när den judiska roten höggs av? Heidler anger fyra saker:

  1. Förundran och bävan inför Guds storhet
  2. Vördnaden och respekten för de Heliga Skrifterna
  3. Betoningen på familjen
  4. Den judiska inställningen till livet

Jag ska försöka återkomma med en separat artikel om detta och även behandla bokens senare del som handlar om hur vi kan återerövra det som gått förlorat.

[i] Pliny to Trajan, (Epp X97)

[ii] Phillip Schaff, History of the Christian Church, Chapter I: The Spread of Christianity. §4. Hindrances and Helps. http://ccel.org/schaff/history/2_ch01.htm [12-20-2005]

[i] Heidler skriver att brevet enbart kommer från Junia. Men Andronicus och Junia (Rom 16:7) handlar uppenbarligen om ett gift judiskt par likt Priscilla and Aquila i Rom 16:3.

[1] Mark D. Nanos, The Mystery of Romans: the Jewish Context of Paul’s Letter. Minneapolis: Fortress P. 1996

[2] Ibid.

Comments are closed.