The Messianic Church Rising Del II

The Messianic Church Rising av Dr. Robert D. Heidler
december 11, 2016
The Messianic Church Rising del III
januari 1, 2017

Jag skrev i den första delen av recensionen av Dr. Robert Heidlers bok The Messianic Church Rising (Den messianska församlingen reser sig) att Dr Heidler tar upp fyra saker som gick förlorade när den judiska roten till församlingen höggs av:

  1. Förundran och bävan inför Guds storhet
  2. Vördnaden och respekten för de Heliga Skrifterna
  3. Betoningen på familjen
  4. Den judiska inställningen till livet

Jag ska här redogöra lite närmare vad Heidler tar upp i dessa fyra punkter.

 

Förundran och bävan inför Guds storhet

Guds starka handlande med sitt folk under historien har gett det judiska folket en enorm respekt för Gud. Judar anser att hans Namn är för heligt för att kunna uttalas. Den vanligaste omskrivningen är HERREN, vilket är det uttryck för Guds outtalade personliga egennamn JHVH som även kyrkan tog över och använder i våra Biblar i Gamla Testamentet. Judar uttalar idag inte ens bokstäverna JHVH utan säger i stället JKVK för att inte riskera att uttala Namnet.

De ”Biblar” som används i en synagoga är alla skrivna för hand på en pergamentrulle av speciellt utbildade skrivare. Varje gång en sådan skrivare, skriver namnet JHVH måste han först genomgå ett rituellt reningsbad. Han lägger sedan åtsidan den penna han normalt skriver med och använder en speciell penna för att skriva dessa bokstäver.

När troende judar uttalar den judiska trosbekännelsen Sh’ma håller man den högra handen över ögonen av respekt för Gud för att inte riskera att se Guds härlighet och därigenom dö (2 Mos 3:6, Dom 13:21). Många fler liknande exempel skulle kunna nämnas som pekar på den oerhört djupa respekt judar har för Gud.

Detta strider skarpt emot hedningarnas attityd gentemot deras avgudar. Inom den grekiska mytologin tillskrivs alla gudarna mänskliga egenskaper och de är alla mer eller mindre ofullkomliga. Det fanns en viss fruktan för avgudarna eftersom de ansågs vara starka, men man hade absolut inte samma respekt och vördnad för deras storhet som det judiska folket har inför HERREN.

Grekisk filosofi och tänkande, vilket kom att påverka kristen teologi i hög utsträckning, upphöjde det mänskliga intellektet till en gudomlig nivå. Genom att förklara och beskriva avguden trodde man att man kunde kontrollera den.

Detta visade sig så småningom inom den kristna teologin när man gjorde anspråk på att med mänskligt intellekt kunna beskriva och förklara Gud. Heidler tar som ett exempel kyrkomötet i Kalcedon 451 som skulle avgöra lärofrågan om förhållandet mellan Jesu mänskliga och gudomliga naturer. Man enandes så småningom i följande bekännelse:

“en och samma Kristus, Son, Herre, enfödd, att bli erkänd i två naturer, som inte är sammanblandade, inte är föränderliga, inte delbara eller skiljaktiga, eftersom naturernas olikhet på intet vis har avlägsnats på grund av enheten utan snarare att var och en naturs egenart har bevarats och förenats att bilda en person (prosopon) och en existens (hypostasis) – inte så att Kristus skulle vara delad eller åtskild i två personer…”

Detta sätta att resonera är helt främmande för judar. Judendomen har inga trossatser som försöker förklara Guds väsen. Judar läser inte Skrifterna för att försöka förklara Gud, eftersom det är omöjligt med mänskligt intellekt, utan för att lära sig hur man ska älska, tillbe och lyda honom. Precis som universum är outgrundligt är Gud outgrundlig. Att försöka förklara Gud är att dra ner honom på en mänsklig nivå.

Gud är en kärleksfull Fader, vilket även judar betonar. Men han är också en stor och fruktansvärd Konung i oändligt majestät. ”Han är kungarnas Kung och herrarnas Herre, han som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se.” (1 Tim 6:15-16) Gudsfruktan är förmodligen den största bristvaran inom dagens kristenhet. Vi måste få tillbaka respekten för Gud.

 

Vördnaden och respekten för de Heliga Skrifterna

Judar har inte enbart en oerhörd respekt för Gud. De har också en kolossal respekt för de heliga Skrifterna på ett sätt som de flesta kristna har svårt att förstå och tyvärr till och med även driver med. Ofta hör man kristna säga att Guds största gåva till oss i det nya förbundet inte är en bok utan den Helige Ande. Kristna tillber inte en bok utan en levande Gud. Bokstaven dödar men Anden ger liv, osv allt detta sagt i en polemik med judendomen. Denna nedvärdering av det skrivna Ordet där man sätter en motsättning mellan Gud och hans Ord är totalt främmande för det judiska folket.

Den fattige Tevje i filmen ”Spelman på taket” belyser på ett bra sätt judarnas inställning till de heliga Skrifterna. I sången ”Om jag var en rik man” fantiserar Tevje om vad han skulle göra om han var förmögen. Han avslutar sången med att slutligen uttrycka sin allra högsta önskan: ”Det ljuvligaste av allt är att jag skulle sitta i synagogan hela dagarna och diskutera de heliga Skrifterna med alla de lärde männen.”

Synagogan är en plats för att läsa och studera Skrifterna. Inte i första hand för att lyssna till en predikant. Att föreläsa ur Skriften är en form av lovprisning till Gud. Rabbinerna förklarar: ”När två eller tre är samlade för att studerar Skrifterna så finns Guds egen sh’china, närvaro, där.”

På Sabbaten är högläsningen ur Toran, Lagen, själva höjdpunkten då gudstjänsten når sitt crescendo. Arken öppnas och Torarullen, som är det dyrbaraste objektet i synagogan, ofta värd runt en halv miljon kronor, tas ut och bärs omkring i lokalen där folket som har möjlighet till det, rör vid den och för sedan fingrarna till munnen och kysser dem för att uttrycka sin kärlek till Ordet. Att stå upp för att föreläsa ur Skriften hör till den högsta äran för en man, se Luk 4:16-17. Skriftrullen läggs upp på ett bord centralt beläget i lokalen. Man får inte röra vid texten med fingrarna utan använder en ”pekare” och sjunger sedan texten.

En gång om året tar man fram alla bokrullarna i synagogan och dansar runt med dem. Man auktionerar ut till högstbjudande vilka som får äran att hålla i en av Skriftrullarna. Högtiden heter Simchat Torah, ”Glädjen över Lagen”.

Från tre års ålder får judiska barn börja lära sig Skrifterna utantill. Vid tolv års ålder är det inte ovanligt bland religiösa, judiska pojkar än idag att de kan hela den hebreiska Bibeln utantill. Så har det varit genom alla århundraden. Paulus skrev till Timoteus som växt upp i synagogan: ”du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis så att du blir frälst genom tron på Kristus Jesus.” (2 Tim 3:15)

Detta skall ställas i kontrast till kyrkan där efterhand många, till och med bland prästerna och de ledande, till slut under Medeltiden inte ens var läskunniga. Folket deltog i ceremonier, lyssnade på predikningar på ett språk de inte ens förstod och fick nöja sig med att titta på målningar på väggarna för att få någon kunskap från Bibelns värld. Detta är så långt man kan komma från synagogans miljö som Messias och alla apostlarna hörde hemma i. Alla skulle kunna läsa och högläsningen ur Skrifterna stod i centrum.

Paulus skrev till Timoteus: ”Fortsätt att högläsa ur Skriften och att förmana och undervisa tills jag kommer.” (1 Tim 4:13) På det andra århundradet beskrev Justinus Martyren vad som hände under en kristen gudstjänst: ”Man läser ur apostlarnas hågkomster och profeternas skrifter så länge som tiden räcker. När föreläsaren har slutat håller föreståndaren ett anförande, och uppmanar ivrigt till att efterfölja dessa sköna ord.” Dr. Göran Lennartsson sa till mig under konferensen Re-formation i Uppsala angående behovet att läsa Bibeln: ”Om man skulle samla ihop alla skriftställen som läses idag i en genomsnittlig pingstförsamling i Sverige under ett år i en pärm skulle den bli en väldigt tunn. Om inte församlingsledningen prioriterar de heliga Skrifterna mer än så, hur kan man då förvänta sig att församlingsmedlemmarna ska göra det själva hemma?”

Dr. Heidler skriver: ”Idealet att alla ska känna till Guds Ord gick förlorat i kyrkan och har fortfarande inte återupprättats helt. Trots att Reformation gjorde det möjligt för var och en att läsa Ordet, så har många fortfarande uppfattningen att kunskap i Bibeln behöver bara avlönade pastorer ha. I många evangeliska och karismatiska församlingar kan en vanlig medlem idag ofta inte mer från Bibeln än några bibelberättelser och vissa grundläggande bibelord. Om någon vill veta mer så förväntas han att fråga sin pastor. Kristna får inte lära sig att studera Bibeln på egen hand. Tid för Ordet är för de flesta begränsad till en andaktsbok eller på sin höjd, ”ett kapitel om dagen håller djävulen borta” (”a chapter a day keeps the devil away”).

Nyligen när jag predikade om behovet av en daglig bibelläsning för alla troende blev jag avbruten av en person i publiken som sa: ”Men idag har vi kristen TV dygnet runt, så vi behöver inte läsa Bibeln själva.” Vi behöver en återupprättelse!

 

Betoningen på familjen

Orsaken till att det judiska folket har kunna överleva två tusen år av förskingring i främmande miljöer under svåra förföljelser har varit deras betoning på hemmet och familjen. Synagogor har bränts och plundrats, men familjerna har inte kunnat utplånas.

I Bibeln är familjen en helig institution. Under dess expansiva skede före Konstantin byggde kristna inte många kyrkor. Det kom senare. Andligt liv är tyvärr för de flesta kristna idag däremot en aktivitet som är koncentrerad till en kyrkolokal.

Inom judendomen är det hemmet och familjen, inte synagogan, som utgör den mest grundläggande byggstenen. Varje judiskt hem är en gudstjänstlokal där den judiska tron levs ut och praktiseras. Under en stor del av det judiska folkets historia har man inte ens haft någon synagoga att samlas i. Det judiska folkets upphovsman Abraham var varken en präst eller profet. Han var i först hand en far och Gud utvalde honom därför att han visste att han skulle kunna fostra sina barn att följa HERRENS väg (1 Mos 18:19).

De judiska, bibliska högtiderna firas inte i första hand i synagogan utan i hemmet. Inom judendomen är varje hem en gudstjänstlokal, varje far är en präst i sin familj, matbordet är ett altare och varje måltid är en gudstjänst. Veckans höjdpunkt Sabbaten, firas i första hand i hemmet i samband med en festmåltid.

Dr Heidler skriver att när de skulle bilda cellgrupper i församlingen så upptäckte de snabbt att det stora problemet var att hitta ledare. Var fanns det mogna, stabila kristna hem där man och hustru var tillräckligt utbildade i Guds Ord och bekväma med att leda en hemgrupp? Detta problem fanns inte i den första församlingen där det judiska folket utgjorde grunden. Här fanns en stor potential av ledare som var vana vid att fira gudstjänst i hemmet. I Apostlagärningarna samlades de troende från första dagen i olika hem över hela Jerusalem. ”Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.” (Apg 2:46)

Paulus krav på ledare var att de kunde leda sina egna hem och familjer att tjäna Gud. Hemmet utgjorde basen för församlingens ledarskap. Detta upphörde så småningom i kyrkan där en präst efterhand inte ens fick vara gift.

 

Den judiska inställningen till livet

Det fjärde som gick förlorat när församlingen kapade sina judiska rötter var den positiva, judiska inställningen till livet. Dr Heidler skriver: ”När gnosticism, stoisk filosofi och grekisk asketism blandades in i den bibliska undervisningen, resulterade det i en glädjelös kristendom där fattigdom och lidande betraktades som dygder. Än idag är det kristna livet för många som att ta medicin: ju värre det smakar desto nyttigare är det.”

Judar är fostrade utifrån ett helt annat tänkesätt. Judar ser allt i livet som en gåva från Gud som han vill att vi ska njuta av med tacksamhet på det sätt han tänkt. I själva verket är det förbjudet att inte njuta av det som Gud har skapat om man har möjlighet till det och sedan prisa honom för det. Judiska, bibliska högtider är framför allt fester då man firar Guds godhet.

Gud befaller till och med i Toran att man ska använda en del av Guds heliga tionde till att festa inför hans ansikte. ”så kan du sälja ditt tionde, ta pengarna i handen och gå till den plats som Herren din Gud utväljer. Och för pengarna kan du köpa vad du önskar, kor, får, vin, starka drycker eller vad du i övrigt kan önska. Du ska sedan äta där inför Herren din Guds ansikte och glädja dig med ditt husfolk.” (5 Mos 14:25-26) Orsaken till detta festande ges två verser tidigare: ”Du ska äta ditt tionde inför Herren din Guds ansikte …så att du lär dig att alltid frukta Herren din Gud.” (v. 23) Det låter inte speciellt tråkigt!

Många kristna tänker på sabbatsbudet som något allvarligt och dystert där man måste undvika allt som är trevligt och njutbart. För judarna är det precis tvärtom. Sabbaten är den allra största glädjen. En dag då man njuter av mat, gemenskap, avkoppling och det bästa av allt: Guds Ord. Sabbaten är inte något som Gud tänkt att vi ska uthärda, utan något vi ska njuta av. Frågan är inte: måste man som kristen fira sabbat? Frågan är tvärtom: får man som kristen fira sabbat? Får vi också vara med på festen?

Judarnas positiva inställning till livet bröt skarpt med grekernas och romarnas tänkande. De lössläppta epikuréerna sa: ”ät, drick och var glad, för i morgon så dör vi”. De asketiska stoikerna sa: ”fasta och var nykter, för i morgon så dör vi”. De gudfruktiga judarna och de messianska kristna sa: ”åt, drick och var tacksam, för livet är en gåva från Gud”. Denna positiva inställning till livet bidrog till att göra kristendomen så attraktiv i det första århundradet.

Det är intressant att läsa Paulus undervisning i Kolosserbrevet 2 utifrån den bakgrund som Dr Heidler ger om faran med gnostisk asketism.

”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat. … Om ni med Kristus har dött bort från världens makter, varför beter ni er då som om ni levde i världen och böjer er under bud som ’ta inte’, ’smaka inte’, ’rör inte’? Allt detta gäller sådant som ska användas och förbrukas – det rör sig om människors bud och läror. Visserligen ser det ut som vishet, med självvald fromhet, ’ödmjukhet’ och späkning av kroppen, men det har inget värde utan tillfredsställer bara det köttsliga sinnet.” (Kol 2:16,20-23)

 

Sammanfattning

Dr Heidler sammanfattar bokens första del med att skriva:

”Över hela världen fastar och ber kristna idag om väckelse. Våra hjärtan ropar efter den kristendom som apostlarna kände till – en kristendom med kraft att bota de sjuka, vinna de förlorade och befria de bundna.

Under de senaste århundradena har Gud återupprättat mycket av det som församlingen tappat sedan det första århundradet. Tyvärr så är ändå kyrkan idag fortfarande väldigt olik den församling som apostlarna grundade.

Jag tror inte att församlingen kommer att bli helt återupprättad förrän vi får se kristendomen återuppstå i dess judiska kontext på samma sätt som i den första församlingen. Tänkandet, sanningarna och tillämpningarna som finns i de judiska rötterna till den kristna tron är inga främmande element som importerats från en främmande religion. Det är Gud som gett oss dessa saker för vårt bästa. De skapades av honom för att vi ska få en bättre förståelse om vem han är.” Han avslutar med att säga att de judiska rötterna är till för att vi ska få en bättre och djupare förståelse av evangeliet.

Del III i den här serien kommer att handla om hur vi kan börja återta förlorad andlig terräng. Det blir den mest intressanta. Det är spännande tider som ligger framför för församlingen i den återupprättelse som ännu återstår!

Comments are closed.